Påväg ner i hålet....
Är bra trött på tillvaron nu, att se sig själv sakta men säkert dala ner mot de om inte svarta så väl mörka hålet.
Depression, det känns som om de inte händer något spännande nu. Denna känsla har växt sig starkare och starkare under de senaste veckorna (månaderna).
De är en lika segt att erkänna de var gång dessa gråareperioder inställer sig i mitt liv.
Jag har nog aldrig varit så medveten om min nedstämdhet som nu, ändå är de plågsamt att tvingas erkänna att denna del är en verklig och, i varje fall tillsvidare, återkommande del av mitt liv.
Kanske hjälper de att skriva ner lite vad som händer så att ögonen iallfall kan registera att min tillvaro inte är helt blank och innehållslös.
Den senaste veckan hade jag tenta,
I måndags pluggade vi i grupp inför tentan. Jag träffade en vän över lunch, käkade kinesiskt. De var trevligt. Alltid trevlig att träffa denna vänn, precis som jag gillar vänskap så
känns den kravlös utan att för den skulle vara innehållslös eller meningslös. Inget samtalsämne är för nördigt eller för tråkigt inget är för djupt eller jobbigt allt får plats, givetvis glädje också.
Pluggandet gick inte lika bra, jag kände mig mest ilsken, missförståd och känner mig som missanpassad individ i detta samhälle. Kan fan inte koderna för hur man beter sig bland ytligt bekanta.
På kvällen åkte jag ut till min bror och hans familj för att träffa mina föräldrar som är hemma tillfälligt. De var skönt även om jag fortsatt kände mig irriterad (vilket jag visserligen gjorde större delen av veckan)
Tisdags var ingen höjdar dag precis, oro inombords - försöken till plugg falerade och hade mest lust att slå någon eller något. Hade varit skönt att ha en boxsäck. Blev lite lugnande oljemålande istället. De är gött.
Onsdagen tenta dag, jävligt jävligt ointressant tenta, klarade med all säkerhet skiten men bland de mest meningslösa tentorna jag gjort - högstsannolikt den mest meningslösa. Inget eget tänkande och i stortsett en kopia av
exempeltentor som man tidigare kunnat köpa.
Efter detta blev de squash vilket som vanligt va gött, vinna är inte fel heller. På tal om de är de squash på tv snart, ska bli spännande att se.
Därefter kände ja mig mest slut o lyckades vricka foten eller någon annna skit. Som vanligt någon fanskap som knulla i lägenheten intill, är nog de ljud som gör att man känner sig som mest utanför. Knirkandet av knullande
skriker ut till alla ensama "vafan här ligger du ensam i natt igen, din jävla nolla!".
Hmm något stämmer inte jag var inte ens hemma i onsdags så de där upplevde jag någon annan dag.
Jag begav mig åter ut till brossan, kände mig sjuk låg och febrade på soffan - drömde skumt förflyttade mig till en madrass och bäddade ner mig för att sova vidare.
Vaknar åker in till stan, cyklar hem cykeln neJ detta gör jag på fredagen alltså hände de ovan nämnda på torsdagen o jo nu minns ja. Onsdag hemma, Tors föreläsning dagen sen planera stå ut i kylan o snacka med en polare..
Sklulle käkat eller gjort något spännande med mamma och pappa men blev inte så.
Sjuk.
Fredag in igen, cykla hem cykel. Kass. Kvällen fest de var trevligt faktiskt även om jag mådde illa, först. Carlsberg är bra mot de mesta
Lördag promenad ute i solen och i snön, i naturen härligt. Hem igen till stan och iväg igen. Trevligt att äta hos en vän för att sedan gå o dricka öl. Blev lite förbannad på en annan vän.
Som verkar ha en förkärlek för att peka ut mina tillkortakommanden istället för att titta på sitt egna jävla liv. Vänner ska fan stötta varandra, särskilt om man upplever att man saknar vissa bitar i sitt liv, då är de
extra jävla viktigt. Men visst i helevete de är enklare att fabulera ihop en bild av att man själv lever i en jävla bubbla med oändliga möjligheter som bara väntar på en och att den som villigt erkänner sina brister och blottar
sina känslor så är de frittfram att trycka till och trycka ner. Vet inte vad man ska göra med den typen av personer, sa till igår, men vill man inte inse så vill man inte. Har ingen lust att falla in i samma typ av mönster att trycka tillbaka,
"hur jävla bra är ditt eget liv!?". Jaja personen ifråga vågar väl förr eller senare titta på sitt eget liv och erkänna sina egna brister. Men de är fan irriterande med människor som lägger sina bekymmer utanför sig själv, jag känner bara
ta tag i ditt eget och låt oss peppa varandra. Trycka ner för att trycka upp jävligt dålig metod och jävligt irriterande.
Hursom sen åkte ja hem och la mig ganska direkt - mycket skönt!
Nu känns de mesta bättre efter ett kort samtal på telefonen o lite skrivanden o squash på TV. Är framtiden inte så mörk längre. Maten är snart klar o de ska bli gott!
Depression, det känns som om de inte händer något spännande nu. Denna känsla har växt sig starkare och starkare under de senaste veckorna (månaderna).
De är en lika segt att erkänna de var gång dessa gråareperioder inställer sig i mitt liv.
Jag har nog aldrig varit så medveten om min nedstämdhet som nu, ändå är de plågsamt att tvingas erkänna att denna del är en verklig och, i varje fall tillsvidare, återkommande del av mitt liv.
Kanske hjälper de att skriva ner lite vad som händer så att ögonen iallfall kan registera att min tillvaro inte är helt blank och innehållslös.
Den senaste veckan hade jag tenta,
I måndags pluggade vi i grupp inför tentan. Jag träffade en vän över lunch, käkade kinesiskt. De var trevligt. Alltid trevlig att träffa denna vänn, precis som jag gillar vänskap så
känns den kravlös utan att för den skulle vara innehållslös eller meningslös. Inget samtalsämne är för nördigt eller för tråkigt inget är för djupt eller jobbigt allt får plats, givetvis glädje också.
Pluggandet gick inte lika bra, jag kände mig mest ilsken, missförståd och känner mig som missanpassad individ i detta samhälle. Kan fan inte koderna för hur man beter sig bland ytligt bekanta.
På kvällen åkte jag ut till min bror och hans familj för att träffa mina föräldrar som är hemma tillfälligt. De var skönt även om jag fortsatt kände mig irriterad (vilket jag visserligen gjorde större delen av veckan)
Tisdags var ingen höjdar dag precis, oro inombords - försöken till plugg falerade och hade mest lust att slå någon eller något. Hade varit skönt att ha en boxsäck. Blev lite lugnande oljemålande istället. De är gött.
Onsdagen tenta dag, jävligt jävligt ointressant tenta, klarade med all säkerhet skiten men bland de mest meningslösa tentorna jag gjort - högstsannolikt den mest meningslösa. Inget eget tänkande och i stortsett en kopia av
exempeltentor som man tidigare kunnat köpa.
Efter detta blev de squash vilket som vanligt va gött, vinna är inte fel heller. På tal om de är de squash på tv snart, ska bli spännande att se.
Därefter kände ja mig mest slut o lyckades vricka foten eller någon annna skit. Som vanligt någon fanskap som knulla i lägenheten intill, är nog de ljud som gör att man känner sig som mest utanför. Knirkandet av knullande
skriker ut till alla ensama "vafan här ligger du ensam i natt igen, din jävla nolla!".
Hmm något stämmer inte jag var inte ens hemma i onsdags så de där upplevde jag någon annan dag.
Jag begav mig åter ut till brossan, kände mig sjuk låg och febrade på soffan - drömde skumt förflyttade mig till en madrass och bäddade ner mig för att sova vidare.
Vaknar åker in till stan, cyklar hem cykeln neJ detta gör jag på fredagen alltså hände de ovan nämnda på torsdagen o jo nu minns ja. Onsdag hemma, Tors föreläsning dagen sen planera stå ut i kylan o snacka med en polare..
Sklulle käkat eller gjort något spännande med mamma och pappa men blev inte så.
Sjuk.
Fredag in igen, cykla hem cykel. Kass. Kvällen fest de var trevligt faktiskt även om jag mådde illa, först. Carlsberg är bra mot de mesta
Lördag promenad ute i solen och i snön, i naturen härligt. Hem igen till stan och iväg igen. Trevligt att äta hos en vän för att sedan gå o dricka öl. Blev lite förbannad på en annan vän.
Som verkar ha en förkärlek för att peka ut mina tillkortakommanden istället för att titta på sitt egna jävla liv. Vänner ska fan stötta varandra, särskilt om man upplever att man saknar vissa bitar i sitt liv, då är de
extra jävla viktigt. Men visst i helevete de är enklare att fabulera ihop en bild av att man själv lever i en jävla bubbla med oändliga möjligheter som bara väntar på en och att den som villigt erkänner sina brister och blottar
sina känslor så är de frittfram att trycka till och trycka ner. Vet inte vad man ska göra med den typen av personer, sa till igår, men vill man inte inse så vill man inte. Har ingen lust att falla in i samma typ av mönster att trycka tillbaka,
"hur jävla bra är ditt eget liv!?". Jaja personen ifråga vågar väl förr eller senare titta på sitt eget liv och erkänna sina egna brister. Men de är fan irriterande med människor som lägger sina bekymmer utanför sig själv, jag känner bara
ta tag i ditt eget och låt oss peppa varandra. Trycka ner för att trycka upp jävligt dålig metod och jävligt irriterande.
Hursom sen åkte ja hem och la mig ganska direkt - mycket skönt!
Nu känns de mesta bättre efter ett kort samtal på telefonen o lite skrivanden o squash på TV. Är framtiden inte så mörk längre. Maten är snart klar o de ska bli gott!
Vad i helvete är social kompetens?
Social kompetens handlar om en individs förmåga att samspela med andra personer. Att fungera väl i olika socialakommunikation med andra, dels inte inskränker den egna särarten/värdegrunden. situationer och olika sociala grupper handlar om att i balans kunna samverka med andra personer på ett sätt som dels innebär att man fortsätter upprätthålla en god kommunikation med andra, dels inte inskränker den egna särarten/värdegrunden.
Är trött på att känna mig socialt inkompetent.
Jag kan lura alla (inklusive mig själv) ett tag men så när de brister så blir de påtagligt, jag kan inte med att snacka om ytligheter som inte intresserar mig. Ibland hörs de om som inte kan vara djupsinniga men sällan nämns de något om människor som lider av de motsatta att inte kunna vara ytlig.
Att inte kunna njuta av samtal som handlar om jävla melodifestival, kändisar och tv-såpor är ett fan ett jävla gissel. Likaså när man sitter med ett grabbgäng inte kunna känna sig som en del i samvaron fullt ut för att man inte orkar med det ytliga knulla, bröst och fitt snacket.
Det är just detta som är social kompetens att kunna känna sig hemma i alla lägen med alla människor oavsätt situation och vad som avhandlas. Att inte kunna insupa ytlighetens tillvaro och leva på ytan utan att ständigt sukta efter att göra djupdykningar är en konst.
Jag har ingen sådan jävla kompetens, jag vill nå bortom ytan - veta mer om vad personen känner och tänker inte samtal om hur någon för mig totalt okänd kändis var klädd i "så ska det låta" eller höra något klichée artat (som berättats av någon totalt okänd tv komiker) skämt återberättat. Förmodligen är detta samtalsämnen som förenar oss i detta land, skapar samhörighet. Ytligheten har en klar poäng genom att den skapar en gemenskap. Tyvärr är det en gemenskap som jag aldrig har och kanske aldrig kommer känna mig hemma i.
Jag är socialt inkompetent.
