Sommaren är här och jag gillar det ... verkligen
Helt underbart att sommaren är här! Det är varmt, det är klibbigt, det är gott, det är SOMMAR! Jag har haft ytterligare en underbar dag, har det hur bra som helst nu. Behöver inte jobba med något sommarjobb, bara njuta och räkna matte för att försörja mig. Kan de bli bättre?
Med all den tid jag har, känns det som jag också kan hålla kontakten till mig själv levande. Jag kan känna det jag känner, jag vill känna det jag känner, jag känner efter för att känna det jag känner. Vad känner jag?
Jag känner mycket glädje, glädje över sol, värme, ledighet, mat, dryck, vänner, bad och glädje över att känna inte minst. Men jag känner också sorg och ilska. Sorg för mina föräldrars oförmåga att lära mig hur man lever i relation till andra människor, sorg över att deras oförmåga nu är min oförmåga, ilska över dessamma.
Jag känner mig också ensam, jag känner mig ensam i nuet fast den mesta ensamheten bottnar i de förgångna. Jag känner mig övergivningen, oönskad och oälskad. Skammen kommer in i bilden, är jag värd att älskas? kan jag älska?
Jag har funderat en hel del på förlåtelse, det känns som om jag närmar mig förlåtelsen, kanske kan jag snart greppa den förlåta mina föräldrar, förlåta mina vänner, förlåta Gud, förlåta MIG. Sorgen finns där, men den känns lättare och lättare att bära, skönare och skönare att känna, mer och mer ofarlig. Ilksan behöver släppas ut, den behöver få uttryckas, jag behöver sätta upp min säck så jag kan slå slå slå slå och slå lite till. Den sitter i kroppen, den skrämmer mig fortfarande, inte så att jag är rädd att den ska skada mig själv, eller någon annan - DET är skammen, det är fult att vara arg, tappa kontrollen är farligt.
Jag vill förstå, det är inte farligt, det är så man gör man tappar kontrollen för att få kontrollen genom att slippa kontrollera allt, mycket jag inte förstått tidigare börjar uppenbara sig för mig.
Jag lever i en A-ha tid, en upptäckt där en annan här. Det mesta är spännande, de mesta är roligt, jag trivs, det är sommar och det är härligt. Jag har kontakt med mig själv och jag gillar de jag upplever, där finns sorg, där finns ilska, där finns brister men det är bra, det är JAG.
Med all den tid jag har, känns det som jag också kan hålla kontakten till mig själv levande. Jag kan känna det jag känner, jag vill känna det jag känner, jag känner efter för att känna det jag känner. Vad känner jag?
Jag känner mycket glädje, glädje över sol, värme, ledighet, mat, dryck, vänner, bad och glädje över att känna inte minst. Men jag känner också sorg och ilska. Sorg för mina föräldrars oförmåga att lära mig hur man lever i relation till andra människor, sorg över att deras oförmåga nu är min oförmåga, ilska över dessamma.
Jag känner mig också ensam, jag känner mig ensam i nuet fast den mesta ensamheten bottnar i de förgångna. Jag känner mig övergivningen, oönskad och oälskad. Skammen kommer in i bilden, är jag värd att älskas? kan jag älska?
Jag har funderat en hel del på förlåtelse, det känns som om jag närmar mig förlåtelsen, kanske kan jag snart greppa den förlåta mina föräldrar, förlåta mina vänner, förlåta Gud, förlåta MIG. Sorgen finns där, men den känns lättare och lättare att bära, skönare och skönare att känna, mer och mer ofarlig. Ilksan behöver släppas ut, den behöver få uttryckas, jag behöver sätta upp min säck så jag kan slå slå slå slå och slå lite till. Den sitter i kroppen, den skrämmer mig fortfarande, inte så att jag är rädd att den ska skada mig själv, eller någon annan - DET är skammen, det är fult att vara arg, tappa kontrollen är farligt.
Jag vill förstå, det är inte farligt, det är så man gör man tappar kontrollen för att få kontrollen genom att slippa kontrollera allt, mycket jag inte förstått tidigare börjar uppenbara sig för mig.
Jag lever i en A-ha tid, en upptäckt där en annan här. Det mesta är spännande, de mesta är roligt, jag trivs, det är sommar och det är härligt. Jag har kontakt med mig själv och jag gillar de jag upplever, där finns sorg, där finns ilska, där finns brister men det är bra, det är JAG.
